Hur jag fick dig att älska mig
"Tiden läker alla sår"
Jo,så länge vi tillåter den att göra det. Inte ska vi sitta instängda i oss själva och vänta på att tiden gör jobbet åt oss även om vi tar förgivet att det är precis det den skall göra.
"Tiden läker alla sår"
tror ni på det? Att all smärta vi under livet får känna bara suddas bort efter ett tag? Det tror jag inte på, men jag tror på just den meningen, för att jag tolkar det på ett annat sätt. Jag anser att det är precis vad det inte gör, såren finns där föralltid för att påminna oss, lära oss.
Tänk er vad ni skulle vara, villka ni skulle vara utan all den här smärtan som faktiskt byggt upp er till den ni är idag. Glädje skulle inte vara glädje, om det inte var tillräckligt balanserat med sorg. Visst, ibland kan det kännas alldeles för jobbigt, ibland känns det (iaf för mig) Att varje gång jag har tyngd på axlarna ska gud kasta ännu mer på mig, jag undrar alltid ifall han vill testa mig..se hur mycket jag klarar av. Ibland kollar jag upp och tänker högt
"Är det här allt du har?"
Det finns en viss ironi i det, men det testar mina gränser. Det roligaste är när det börjar gå över och jag glatt kan unna mig att säga "Jag klarade det"
Tiden läker alla sår - Tiden fungerar som ett plåster, den sätter du på när det finns risk att mer blod kommer, eller när du vet att någon kan strö salt över det, men när faran är över tar du bort den igen och såret är läkt men återigen, det betyder inte att den aldrig funnits. Så när du kollar där kommer du komma ihåg den, men den är ju läkt.. så varför oroa sig över den?
