flyfolife

Förrut brukade jag se livet som ett berg byggt utav plastburkar. Allt som behövdes var en beröring ett fel steg.. och allt skulle rasa ner. Fatta hur deprimmerad jag måste ha varit, som ständigt väntade på knuffen. och när jag mådde som bäst kunde jag tänka för mig själv " Gud, gör mig inte lyckligare. Om du ändå ska ta det ifrån mig snart" och så tänkte jag sex gånger i timmen "Är det nu det går under? Är det snart?"
Men.. jag klarade visst det. För här är jag. Här står jag. Med huvudet högt och ryggen rak. Med plåster och sår. Det här var onödigt att skriva, visst var det. Men jag ville bara skriva.. tack. Tack till alla som ner på mig, har sett ner på mig. tack till alla som har älskat och trott på mig, tack till alla som någonsin gjort något eller låtit bli att göra. Oavsett hur tufft ni kanske har gjort det för mig, inte för att jag brukar ta åt mig av vad folk tycker känner och gör men en gång i tiden gjorde jag det. Men jag lärde mig, och jag är stolt över vem jag är, vart jag kommer ifrån. och jag har det klart för mig själv vart jag vill.
Och allt det här har jag klurat ut själv. Hoppas
ni en dag kan göra detsamma, för en sak vet jag
jag vet inte allt.. men jag vet mer.
och ni har mycket kvar att lära. Jag också, men jag har lärt mig livets stora gåta:
Allt handlar om att förlåta.
Vissa säger, släppa det, hämnas, gå vidare. Hur ska man göra allt det här om
man inte har kraften att förlåta och att orka?
Jag har det nu.

Just idag känner jag mig ingenstans. Jag är varken inne eller ute. jag står inte och jag sitter inte, jag är inte ledsen, jag är inte glad. Jag är tillfredställd med allt runtomkring mig, även om det ibland går mig på nerverna.
och oavsett vad folk än säger vad folk än gör oavsett vad livet ger mig oavsett vad.. Så kan ni inte förstöra för mig.

I'm ready for whatever